Tanja J

Tänk att man trodde att eländet skulle vara över.

Allt var ju bra, det rullade på precis som det skulle göra.. Och så blir det så här, det var väl bara att vänta sig med tanke på att det har hållt på i typ 9 år.

Och jag blir så less, ledsen riktigt heligt förbannad , och det tar så mycket energi från att ha varit mer eller mindre på topp så sjunker man snabbt ner.

Man kämpar för att hålla det helt neutralt. Människor som inte har det i sitt liv de förstår inte.. Vad ska till liksom? Att han gör så man ligger 3 meter under?

Jag vill ju att han ska ha kontakt , mycket pga mina egna upplevelser med uteblivna föräldrar.

Och när man ser att folk som är föräldrar som inte ens uppskattar det , då blir man så arg och ledsen.

Förnedrar barnet, skriker och härjar , slänger ut barnet mitt i natten för att man inte vill ha med det att göra ?

HUR kan man göra sånt här ? Jag fattar inte !! Jag tänker inte förstå!

I det här fallet är det ju mitt barn som inte känner den säkerhet och trygghet han ska känna- gud om man kunde få välja sina föräldrar?

Igår blev det ju polissak , och man känner sån förnedring att polis ska behöva hämta ens barn för att den andra föräldern inte klarar av att sköta sitt jobb som förälder!

Att det sen blir konsekvenser för hans beteende det får han ta.

En liten kille ringde mig igår och var helt hysterisk och ledsen mitt i natten, jag hade somnat för jag skulle upp och jobba. Fick total panik , och ilskan växte, fast det var mest sorg.

Han hade inte alls varit snäll mot den här goa lilla pojken , som inte annat gör än att dyrkar sin pappa som i sin tur väljer att totalt vända sig ifrån och stöta bort det finaste man har. HUR kan man ? HUR fungerar man som människa??

Dricker och skriker att man inte vill ha sitt barn- barnet är ju 10 år !! Man gör inte så! Man får bara inte !

Slängde ut honom mitt i natten , klockan var strax efter 01:00 när mitt troll ringde och va så rädd och ledsen, pappa älskar mig inte mamma! Han sa det!

Någon som bevittnat händelsen hade ringt polis och berättat att det hade varit tumultartat och att de sen -polisen kom dit. Sen ringde de mig och berättade även va de hade fått höra, samt om pojken kunde få komma till mig ??

Ja men självklart!!! Ska han komma hem!

Jag känner sån sorg inför min son, han förtjänar inte det här! Han har rätt till kärlek och lycka ! För det är det han är, en lycklig liten gosse som han så mycket kärlek i sig. Han vill tro gott om alla, och fast hans egen pappa ”spottar” honom i ansiktet gång på gång så finns kärleken där.

Men han blir så sviken ! Och man ser verkligen sorgen i hans ögon som man önskar att man kunde ta ifrån honom.

Polisen kom iaf hem , telefonen messade för fullt, och ena polisen sa , spar allt han skickar för det ska tas upp. Tänk att det var en manlig polis som sa det ?

Med tanke på ens egna erfarenheter så blev jag förvånad. Men ja jag sa att jag kommer att spara dem, jag behövde inte ens titta utan att veta att messen består av att jag är psykiskt sjuk, helt värdelös,en jävla hora, allt är mitt fel..osv..

De messen har kommit med jämna mellanrum i 9 år, I 9 år sa polisen(mannen) ja sa jag , man börjar liksom bli van och ryckte på axlarna. Du ska aldrig bli van vid sånt sa han, det är ofredande och kan till och med gå under 6uella trakasserier. Jaja sa jag och det läggs ner, men visst ska jag spara dem. Om de messen nu kan roa någon annan. För mig roar de inte alls. (28 meddelanden blev det den här natten)

Min son hade gått in och satte sig när vi pratade om det här för jag ville inte att han skulle höra, hans historia är en tillräcklig börda för honom och tas med. Han ska inte behöva ta mitt med.

En dag kke jag berättar för honom om saker och ting jag vet inte.. Det är på sätt och vis viktigt för han att förstå varför saker och ting är som de är. Men samtidigt så är det en till sida av myntet och det är att han ska få ha sin egen erfarenhet och inte påverkas av mina tankar och känslor.

Men just att förstå varför våran kontakt som föräldrar har varit som den har varit , det har verkligen gjorts många försök att gå halva vägen och vara resonlig, pedagogisk i mitt tänk och sätt att tala med hans pappa . Men näe icke! Så fort han inte fått som han velat så har hvetet brakat på en gång och det går fort så man har inte hunnit med alla gånger.

Och där emellan står det en liten gosse som inte gör nåt annat än att älskar sina föräldrar..

Men igår va han glad att få komma hem, jag bäddade ner honom i min säng och låg där tills han somnat, han somnade på typ 5 min, helt slut stackarn!

Så många tårar som rann , men som rann på insidan för hans skull . Men som han inte behövde se. Han var ledsen nog ändå..

Jag säger som min chef sa för några år sen.. ”när ska din /eran karusell sluta snurra”