Tanja J

Som vareviga år så fick jag ett samtal idag, av en full person, som en gång i tiden betydde otroligt mycket för mig.

Men som har svikit en så många gånger. Och som så många andra alkoholister -som han faktiskt är , så är det ju såå synd om honom.

Jag börjar bli gammal, mina knäen pallar inte längre mm.

Denna gång var jag helt kall när han ringde, fast inombords växte ilskan .. Räknade och räknade och pratade lugnt och sansat. Jag var ju faktiskt på jobbet.

Men när jag kom hem tänkte jag näe, nu får det fan va nog!

Så jag ringde upp och frågade varför han ringer, samtidigt hörde jag en alltförväl känd röst i bakgrunden.

Jaha du är där du? Är det därför du kommer med alla frågor? (Var jag jobbar, hur ofta jag jobbar osv)

Så sa jag nåt som jag ha velat sagt väldigt länge, och det är/var att han ska hålla sig undan både hon och han.

De har aldrig funnits där när man behövde dem, varken mentalt eller fysiskt så varför går det bra att ringa nu när man är full- näe fy farao!

Och faktiskt kändes det så skönt efter det samtalet. Efter så många år så har jag tagit mod till mig att säga det som jag har tänkt så många gånger, men inte vågat.

Men nu gjorde jag det, tänkte att det bara skulle ta 20 år! (Skulle jag berätta om hela min barndom skulle man säga att det är lögn eller det har du hittat på- förutom min barndomskompis , som sett så mycket av det här. Hon kallar min barndom för twilight zone för det är så bisarrt och sjukt! Så man väljer att inte berätta helt enkelt+ att det är smärtsamt.

Men nu är det gjort

En sten har lyfts från mitt hjärta !

Ha en superbra jul alla goa där ute! Ta hand om varandra , och vårda det ni har ömt <3