Me, myself and I …
Hej på er!
Idag ska vi inte prata om träning, jag ska prata om mig..
Lite vad jag kommer ifrån mest psykologiskt osv…
En liten tragisk historia eg.. El väldigt tragisk historia.. Men som jag vägrar ta kontroll över mig, trots att jag
kämpar varje dag med det på ett eller annat sätt…
(Är ju faktiskt en vädur 
)
Och ska väl inflika att trots dessa sorgliga händelser så har jag upplevt mååånga roliga och härliga händelser med.
So here we go..
Jag är uppvuxen med min mamma då min far redan var gift när han hade sin ”affär ” med min mamma som resulterade i ett barn – JAG!
(Och fanns sporadiskt där till jag var ca 6 år gammal)
Om hon visste om det el inte vet jag inte.. Men Hennes bitterhet gentemot min far reflekterade i sättet hon var mot mig..
Då jag hade en 3 år äldre syster som hon fick med sin ” stora kärlek” så var skillnaden på våran uppfostran och barndom väldigt olik varandra.
Hon Nina fick det mesta hon pekade på med ganska fri uppfostran medans jag fick en hård och kärlekslös uppfostran.
Samtidigt som den var väldigt kall…Som sagt kärlekslös
Eftersom både jag och min halvsyster bodde under samma tak så var saker och ting väldigt uppenbar, vilket folk runt omkring även märkte..
(har jag fått reda på senare- då skadan redan var skedd så att säga)
Jag tyckte om min syster samtidigt som jag avskydde henne då hon var det sk ”favoritbarnet”
När hon dog tragiskt i en bilolycka -89 blott bara 15 år gammal – jag var 12..
Då fick jag verkligen veta min moders färger.. Hon blev ännu elakare (psykiskt och fysiskt) och en gång sa hon till och med att det borde ha varit jag som satt i den bilen…
Jag bet ihop som vanligt- visste inget annat och det var den enda tryggheten jag hade.. Den falska tryggheten av en mors kärlek…
När jag var 16 år vaknade jag en sen kväll av att bli dragen i håret och nerkastad för trappan till våran övervåning där jag hade mitt rum..
Med orden– Nu åker du ut ungjävel!
Nyvaken och fattade ingenting.. Jag sprang ut i vinterkylan ner till min kompis föräldrars hus i bara nattlinne och slog på deras dörr .
De öppnade.. Lång historia kort..
Jag hade blivit utkastad av min egen mor pga att jag hade hjälpt min kompis att städa deras hus (som vi brukade göra- varannan vecka vårat hus och varannan vecka deras- ja ni fattar)
Och av någon okänd orsak så brast det för kärringen som kastade ut sitt eget barn.
Iaf, Soc blev inkopplad och jag fick en sk akutlägenhet inom 1 v.
Att ta sig igenom det traumat + klara gymnasiet, idrotta (spelade bandy på den tiden)
Är idag för mig obegripligt och jag beundrar att jag hade kraften att göra det..
Jag hade lika gärna kunna hamna riktigt snett, skolka hamnat i skit mm
Men våga vägra som jag brukar säga 
Hon skulle inte få vinna var min enda tanke..
Enda gången jag tyckte det var riktigt jobbigt i allt det där.. Var min första jul och nyår..
Jag satt där själv i min lägenhet .. hörde folk runt omkring som firade..
Där satt jag med en kniv… Och ville bara att allt skulle ta slut..- frihet!
Jag skar mig på armarna- det blödde men gjorde inte ont.. Det gjorde inte ont.. Men såren i min själ och hjärta..
Finns inte ord på hur ont det gjorde…
Sorgen ilskan sveket.. först min pappa, sen min mamma – vad hade jag gjort dem?? Varför gjorde hon inte abort?! Eller skyddade sig?
Än idag kan de frågorna dyka upp trots att jag kan hantera det bättre idag..
”Ärren” är dock – tilltro till andra människor.. den är svår..
För har ens närmaste svikit, vem ska då inte svika?
Vilken i sin tur gör att man skapar en hård yta, men den mjuka insidan finns kvar..
Jag tog kontakt med min mor efter att jag flyttat till Kreta och ”mött min stora kärlek ”(som jag trodde då) 21 år gammal.. Gulligt va?
Jag på något vis trodde och nog innerst inne hoppades på att hon skulle se att hon inte hade vunnit, att jag på något sätt trodde på en återförening- att hon ville
vara min mamma .. Att tiden läker alla sår bla bla bla..
Att jag förlåten.. (för vad?)
Typ ta mig tillbaka, älska mig, jag förtjänar det!
Det där hoppet..En förälders kärlek…
Hon kom ner till Kreta, vi ”lekte” lyckliga dotter/mamma relation i en vecka..
Och jag fick upp hoppet igen.. tills vi kom till Sverige dagarna innan halloween -00
Sen var planen att vi skulle åka tillbaka ner i april, då vi båda jobbade på samma båt.
På sätt och vis är jag glad att det inte blev så.. med facit i handen.
Lång historia kort – igeeeen. Hon lurade av oss det mesta av våra besparingar..
Hon skulle ha till ”hyra” ,el för det är dyrt med hus etc..
Hennes ursäkter ..
Så till slut hade vi inga pengar kvar.. Och till slut när vi kom hem, efter att ha varit på fest över natten hos mina vänner så kastade hon ut oss..
IGEN!!
Jag kände sorgen, sveket ilskan .. återigen..
Och nu skulle jag trösta min sk pojkvän som var så ledsen för att han var i ett främmande land och inte kände sig välkommen…
Och jag som var såå förälskad försökte göra allt för att kompensera för det .. och det min mor hade gjort oss..
Min egen sorg- hamnade åt sidan ..
Det blev att bo hos min kompis (hon vi var på fest hos) i 2 v- i hennes lilla 2a.
Men det fick gå.. soc och en lägenhet igen..
Fick existensminimum för 1 person då han inte var svensk och vi vände och vred på varenda öre..
Och på något sjukt sätt så gick det..
Trots att båda dessutom rökte :-O
Helt sinnes!
Efter 1 1/2 år .. knappt väntade vi barn.. Jobb hade vi då båda och ekonomin hade ordnat till sig.. Men andra varnings signaler hade börjat tjuta ordentligt..
Hans svartsjuka.. sjukliga svartsjuka..
Att försöka kontrollera en människa på det viset..
Kom jag hem försent.. och då var det inte lika vanligt med mobiler.. utan skiten kom när man kom hem.. Var har du varit , varför
är du sen etc?
Iaf.. jag tog jag svalde..
Älskade ju honom då? Jag vet inte .. men jag hade en bebis i magen och jag tänkte att jag ska kämpa för näbbar och klor att mitt barn inte ska gå igenom det jag gick igenom..
Vi fick barn – en liten son, och jag tänkte att nu kommer allt bli bra- hell no!!
Ännu värre..
Våran först jul som jag hade längtat efter.. Hade stått och kockat från tidig morgon ( som småbarnsförälder är man vaken tiiidigt! )
ALLA svenska specialiteér , han min fästman skulle få en riktig svensk traditionell jul!
Och jag skulle få fira med MIN familj..
Det värsta var att jag hade köpt nubbe sprit…
Ja ni förstår nog..
Han började supa på fm.. Jag hade klätt granen och lagt alla julklapparna under..
De fick ligga där..
När det var dags för julmiddag var han redan askalas.. och som vanligt blev han ful i munnen..
”Vem vill ha dej nu när du är så ful och fet som en ko”?
Ska vi knulla? Osv fanns inget sammanhang i det han sa…
I mina ögon brann tårarna men jag hade iaf min son , min fina lilla bebis.
Jag skulle till att lägga honom i hans spjälsäng och hans far kom in och sa att han skulle hålla i honom..
Jag sa nej du är för full!
Jag bestämmer själv jag är hans pappa, och han slet barnet ur min famn.
Bebisen skrek och jag började gråta – för ALLT! ALLT var förstört.
Jag bad att han skulle ge mig barnet, medans han stod och svajjade för att hålla balansen och jag var livrädd att han skulle tappa barnet.
Till slut gav han mig barnet och gick in i badrummet.
Efter ett tag skrek han. Eftersom du inte vill så gör jag det själv!!
Jag fattade inte vad han menade ..
Jag lugnade bebisen och la honom efter en stund och han somnade..
Sen gick jag till badrummet.. Där hittade jag min sk fästman ligga och leka med sig själv i badet.
Och jag smällde igen dörren!
när han var ”klar” gick han och lade sig..
Jag grät hela den natten…Min första jul med MIN familj…
Det fortsatte med allt som inte var bra, visst det fanns bra dagar men de var få, och min kärlek hade svalnat..
Tänkte att jag ville lämna. men höll fast vid den tanken att min son inte ska få leva utan sin mamma och pappa ihop.
Så jag kämpade.. jag bröt första gången när barnet var 1 1/2 år sen blev han jättetrevlig han skulle ändra sig.
Inte vara svartsjuk , inte vara elak osv- det klassiska…
Och det ännu mer klassiska att jag förlät men ville att vi skulle gå i familjeterapi..
När t.o.m terapeuten sa till mig.. Tanja , du måste släppa! Han kommer inte ändra på sig!!
Det krävs 2 för att skapa en relation, du kan inte dra hela lasset själv..
Då släppte jag och poletten trillade ner..
Han kommer inte ändra på sig..
Ännu en sorg.. det blev ingen familj, jag kunde inte ha kvar och behålla min familj.
Om jag trodde att helvetet var avslutat så kunde jag inte ha mer fel..
Hot, misshandel, försökte få till besöksförbud och fick inte igenom det pga gemensam vårdnad..
Tror det blev 13 anmälningar till polis- lades ner..
Jag började få medd natt som dag
Fula meddelanden, elaka meddelanden, han stalkade mig till jobbet efter att han hade hämtat vårat barn som han hade varannan helg.
Mer kunde han inte ha honom – då han hade huset, jobb och behövde sin fritid?!
Jag försökte t.om att ta honom till tingsrätt för att få honom att ta mer tid med sitt barn.
Och ärligt.. Jag var slutkörd..
Men förlorade i tingsrätten..
När han kom med sina förklaringar så hette det att man inte kan tvinga på ett barn till ett hem och förälder där hen inte är välkommen?!
Hade jag gjort likadant så hade vårat barn hamnat i en fosterfamilj..
Men jag hade mitt barn och vi levde i symbios.
Det var han och jag mot världen.. Min mini familj 
Som jag älskade så högt!
Jag försökte med nån relation men krockade med att jag hade barn och kunde inte hur som happ vara barnlös för att ses.
Så de gick i kras.
Hittade en på nätet då jag eg hade gett upp grejen med att hitta nån.
Han bodde i södra Sverige , och först var det bara surr på nätet..
Skönt att bara surra loss med någon och småflirta lite..
Bra och på säkert avstånd.
Men efter ett halv år började jag och bli intresserad och trodde i min enfald att det var besvarat..
Men han var ”hal”
Han skulle bl a på semester med en polare….
(Vilket visade sig vara hans dåvarande tjej som han hade en relation med, lappa ihop el inte resa- vilket hon själv berättade , när jag flyttat hem igen) så vi kunde inte ha kontakt osv han jobbade inom ett yrke där man hade skiftgång
och det köpte jag eftersom jag själv arbetade dygn och kunde inte vara på nätet hela tiden.. Men en svag varningssignal fanns..
Det var något som inte stämde.. (Inte så konstigt kke )
Som jag slog bort, för jag tyckte han var go och trevlig när vi väl surrade.
Jag skrattade med en man som jag inte hade gjort på ett tag..
Det kom lite smått på tal att ”om vi skulle ses”
En dag frågade han mig om vi kunde ses en helg då han skulle på arbetsintervju i nja närheten..(Men i efterhand tror jag att det också var lögn)
Jag blev superglad- då hade det gått typ 8 mån ..
Ja vi sågs och jag föll – som fan..
Big mistake skulle det visa sig!
Allt gick väldigt fort och varningssignalerna fanns där, han var svartsjuk på min ena killkompis som är /var så platonisk som en människa kan bli,
skulle nog hellre gå i säng med en tjej än min killkompis om man säger så..
En dag terrade han mig med medd då vi – jag och min killkompis skulle sätta ihop hans duschpalats, jisses vad han skrev och ringde..
Jag försökte förklara att det tar tid. Har ni satt ihop ett duschpalats/spa så vet ni ..
det är delar till förbannelse, sladdar och skit..
Det ska fogas hej och hå..
Han hade problem med att jag hade facebook (vem har inte det liksom?)
Vi gick tom igenom min vänlista och jag skulle förklara hur jag känner folk.. spec de av manligt kön…
Och jag fick flashbacks.. till pappan till mitt barn..
Mobilterror, svartsjuka..
Slog undan det igen..
Jag var ju förälskad i den här karln, och vi skulle flytta ihop..
Jag och min son skulle flytta ca 70 mil bryta upp och ha en ny start.
Jag hade ett bra fast arbete.
Jag hade ett radhus som jag älskade och hade delvis rustat- och det var mitt!
Men vi skulle köpa ett hus som var så fint att när jag såg det så kände jag – HEM
Han lyckades tom övertala mig att sälja det mesta av mina möbler då han hade allt..
NAIVA jag.. köpte det och sålde..
När vi var på väg att flytta ner var allt redan så infekterat.. Vi inte ingen platå vi kunde kommunicera på.
Eller förstå varann på.. Från att ha avslutat varandras meningar till att vara på olika planeter på så kort tid..
Jag fattade ingenting.
Men jag tänkte att det är bara en fas och det kommer att bli bättre bara vi är på plats..
Så blev det inte…
Det blev värre..
Mycket värre..
Hade inget jobb (som mina vänner hade varnat mig för- att jag kommer att vara i beroendeställning till någon som jag eg inte känner)
De tankarna sköt jag undan.
Han är trygg, han och jag kommer att fixa det tills jag får jobb det hade han lovat- guld och gröna skogar ni vet….
Men allt blev bara fel, jag kände mig så utanför ALLT som var, (att han exkluderade mig på/i många saker gjorde inte den känslan bättre heller).
Bråken vi hade var ”alltid mitt fel” – jag skulle be om ursäkt…
Min son som såg upp till den här personen så mycket- han var ju hans manliga trygghet nu,- behandlade min son som om han inte ens existerade- osynlig och hans sorg var minst sagt kännbar.
Och jag försökte kompensera för det, hittade på utflykter, vara med i skolan lite, uppmuntrade att han skulle hitta kompisar.
Nån dag var bra men det kunde man räkna på 2 händer- mao inte många.
De dagarna vi bråkade, smygrökte jag tills han kom på det- blev ett jäkla liv!
Jag fick en begagnad parfym en gång , gud vet vems parfym de var?
Jag gick upp i vikt av all skit jag åt när jag var ”nere”
(Det hände att jag vaknade mitt i natten av att han låg och klämde på mig aka fettet, som om han var så trind själv- men vem gör så?…)
Han smittade mig med en STI- Sexuell överförbar infektion- Herpes..
Och det kändes som en dödsdom efteråt..
Jävliga utbrott hade jag, tanke på fler barn va ju bara att glömma!
Att chansa och riskera att smitta en baby med herpes NEJ tack!
Han kunde gå omkring tyst och peka finger åt mig när han gick förbi mig- vem gör så?
Och frustrationen kom, det var inte så här det skulle vara, vi skulle vara lyckliga nu. Med hans son och min son.
Men det korthuset brann ner på ca 7 v.
Det slutade med polis och misshandel..
Fast som han själv sa:
”Han tog bara till det våld som behövdes för en hotfull situation”
När är våld ok mot en kvinna ?
När mannen är nästan 2 meter lång och väger typ 100 kg, kvinnan är 1.68 och väger 63 kg?
Gör matten…
Jag drog tillbaka för jag ville försöka igen, hade ju satsat allt på detta- han var inte inne på samma spår kan man lugnt säga…
Utan var kärvänlig för att han ville att jag skulle dra tillbaka misshandelsanmälan och inte besudla hans rykte.
Sen visade han oss dörren..
Min killkompis sträck åkte ner för att hämta hem oss och vi fick börja om igen..
Minns den hemska dagen så väl..
Jag satt vid ett tillfälle ute i tvättstugan..
Kände att HELA min värld hade raserats, försökte tänka på att andas..
X kommer ut och säger kallt:
Se inte så kall ut!! Fräste han..
Tårarna brann i mina ögon , och han kunde återigen ha stampat på mitt hjärta och själ.
Ett tag hade jag hoppet om att den killen och jag skulle prova igen..
(Hur insnöad var jag ??!)
Men näe det skulle aldrig gå..
Han hade aldrig ”OSS” på agendan , och jag skulle aldrig kunna lita på den personen igen.
Det sveket räckte..
Som var kombinerat i många svek.
Det tog lång tid att slicka de såren , inte bara sveken och lögnerna från honom, utan att man hade trott på kärleken igen och blivit bränd, att man hade släppt ALLT för
att man trodde att det var kärlek , jobb, hem , trygghet osv
Och det var allt annat men inget som har med kärlek att göra..
Resan tillbaka till jobb och hem tog år att bygga, men varje trappsteg på den stegen var en kamp jag vann.
Ibland bröt jag ihop och bara skrek VARFÖR?!
Men jag visste att jag aldrig kommer att få ett svar på det..
Jag ville vrida tillbaka klockan till då jag hade mitt radhus och var nöjd i min situation.
Jag hade mina vänner, min trygghet i allt , mitt hem , min son..
Och jag var nöjd..
Nån dejt då och då..
Men man kan inte vrida tillbaka klockan..
Det finns ju en mening i allt som sker, ibland har jag dock svårt att förstå..
Inte vara så godtrogen som jag var.
Och såå snabbt hoppa på ett tåg utan säkerhet av nån sort.
Idag skulle det aldrig ske. så jo det har man fått lärt sig..
Kostnaden?
Min tilltro till män har inte blivit bättre..
Min sons tilltro till män, dock ser jag viljan/hoppet kvar hos honom.
På sätt och vis är jag glad åt det..
För alla människor är varken som min mor, eller som hans pappa eller den karln jag flyttade ner till.
Det finns goda, snälla människor som vill väl.
De visade sig när jag kom hem igen, inte alla..
Vissa visste inte hur de skulle handskas med den vanligt spralliga lite fullefan Tanja
som nu hade tappat sitt leende..
Min son sa en gång:
”Mamma du lever, men du lever inte”
Jag kommer aldrig att glömma de orden.
Han var 8 år , så klok, han såg – det jag inte ville att han skulle se..
Det jag hade försökt att dölja, för att ta hand om hans sorg..
Han sa också ,
”Hur kunde han mamma ? X kastade ut oss som på soptippen?
Min kloka lilla kille.
Hans sorg, och han kände sig ju också sviken.
Och mitt i allt kände jag också att jag hade svikit honom för jag hade tagit med honom på den här hemska resan.
Men mina närmaste fanns där för oss, höll sig kvar,
hjälpte till på alla sätt man kan begära
Med en famn, ekonomiskt , trygghet..
Men jaa ärren..
För mig tar det lite längre tid att lita på någon .
Men det går. Jag vet det. Jag har upplevt det.
Så i mig finns nog viljan /hoppet kvar också…
Jag lever ju,
Visst kan man ångra saker och ting..
Men samtidigt vad hjälper det?
Man får ta lärdom av det och gå vidare..
Trots allt så har jag kvar mitt hjärta och trots att jag har mött kalla människor som inte kan älska, så har jag inte slutat älska.
Jag kan älska, med hela mig . Det kunde de inte ta ifrån mig!
Och jag har blivit mer kräsen i vad jag vill ha i mitt liv.
Jag tar inte in vem som helst och sopor går man ut med , man tar inte in dem.
Jag vill inte ha respektlöshet, falskhet ,elakhet, lögner, psykopati, narcissism, ägandeskap, kyla
- det är sopor.
Det är inte alltid lätt då vissa människor visar sig vara kameleonter..
Ena stunden charmig och andra stunden djävulen själv.
Men jag vill fortfarande tro på mänsklighet, vänlighet, glädje, värme, skratt och allt som hör godhet till.
Och vet ni…
Idag är en ny dag, solen skiner
Jag är tacksam