Denna dag har jag funderat länge över, hur det ska bli.. Sonens avslutning..
Att vara där eller inte vara där, att se hans vidriga pappa där- småle !
Jag vet att det kommer att viskas och tasslas om att jag inte är där, och jag är sjukt ledsen över att jag inte
kommer att vara där, sorg för både min son och mig, att inte kunna ge honom den blombuketten han brukar få.
Sorg att inte folk fattar bättre att jag mår så sjukt dåligt av att se hans pappa, rent av kalla kårar på ryggen känsla.
Att känna där är han som har trakasserat mig i över 10 år , med hot och våld och sitt äckel.
Men folk ser inte det, de ser en pappa som kommer dit och vill se sin son- och inget jag kan göra åt det.
Jag hoppas min son kan förlåta mig för det, att jag inte kan vara där för honom. Jag vill vara där men fixar det inte.
Jag vet hur ord och tankar kommer att gå, och jag vet att jag kommer få så många fler sms av den vidriga personen efteråt, hur dålig morsa
jag är som inte ens kan komma dit , hur jag inte tar mitt ansvar- inget jag kan påverka.
För första gången i pojkens liv ville hans pappa gå med honom på byns kafé – jag vet varför, min son ville bara inte. Vilket jag är glad för.
Att vi fick en mysmorgon ihop och äta brunch ihop innan de åkte till kyrkan.
Det är så tragiskt när folk inte kan se bakom kulisserna!
Men jag hoppas min fina son har en underbar skolavslutning iaf 
Och att han någonstans vet att jag är med honom i tanken iaf.
Näe idag tänker jag inte ta mitt ansvar som förälder men jag hoppas kunna kompensera det resten av årets alla dagar <3
