Tanja J

Vet inte om jag ska skratta eller gråta för nu börjar eländena samla sig på hög! ..

Först det med syrran, ledsen som 17 över det, men ja man borde väl vänja sig eller nåt..

Sen idag gick jag  i taket då min son berättar att sjuksköterskan(man) har bestämt att min son ska börja äta vanlig kost- TROTS att han är laktosintolerant!!!!

Han har varken ringt och konsulterat  med mig som förälder eller överhuvudtaget frågat om det är oki…

Min son så klart fick magknip, gaser i magen och uppsvullen i buken- ja som man blir då man är laktosintolerant!

Den historien hur allt började var också väldigt ”kul” när han var bebis, och spydde jämt då man ammade honom eller fick diaree eller ja både och.

Provade allt men INGEN sa nåt om laktos.

Vid vägning på BVC sa den jäla kärringen att ja han är ju grekisk och där är de ju inte så långa ( hans viktkurva gick inte upp och inte hans längd heller – han fick ju ingen näring i sig)

Jag påpekade då att det där stämmer inte för hans farfars bror var 2.03 m när han levde så …

Det var tack o lov min sons hjärtläkare som tog tag i problemet- gud vilken underbar människa!

När min son var ca 2 1/2 år och vi var på hjärtkoll så berättade jag att jag höll på att bli knäpp på allt kräkande och diareer!

Pojken vägrade att äta mer än välling, möjligen makaroner med smör på..

Han tog det på allvar, och skickade oss på en gång till en dietist som sa efter typ 10 min av information , att det låter som laktosintolerans.

Och ville att vi skulle plocka bort all laktos ur kosten, och trott eller ej så började kräkningarna avta och även diareerna.

Hon sa dock att att eftersom han lägger ihop mat med kräkningar så lär vi vara väldigt försiktig i början .. I samma veva fick jag reda på att jag med var laktosintolerant och inte hade ”orolig mage” som det kallades när jag var ung.

Underbart, 2 flugor i en smäll!

Grät nästan första gången han åt en hel portion med spagetti och köttfärssås

Och sen dess har han tagit igen de åren med råge Han äter med glädje

Och nu så vill någon leka labbråtta eller gud och börja laborera med hans kost/hälsa av någon märklig anledning- helt jäkla galet!

Jag är så fruktansvärt less på att bråka om allt för att få rättvisa eller för att få det man har rätt till i livet!

Och han har rätt till den kosten han behöver!

Visst kan han äta laktos ibland, vi fuskar! Men man vet också att man får sota för det sen. Med gaser och orolig mage som knorrar och har sig. Sen ser man ut som i 5e månaden med

Men ja det försvinner, men då har vi valt det själv!

Och den rätten ska man få ha!

Man blir less, om det blåste åt ett håll men när det blåser åt olika riktningar så vet man inte hur man ska te sig till slut- just nu bara less och vill sätta mig rätt och slätt och bara låta tårarna rinna! Det blir bara för mycket, man gråter invärtes men de vill inte komma..

Man blir chockad över hur saker och människor ter sig..

För att hitta ljusglimtar så ska min kära bästa kompis komma hit på lördag- läängtar som 17 nu Vi ska ut och svänga våra lurviga!

Och nästa vecka dagskryss och kalas.

Måste verkligen gripa efter alla lyckostrån som kommer i ens väg nu !

Ja det är snart juletid gott folk ;-P

Det gick inte, va så mycket tid som vi inte hann ikapp..

För olika och för olika levnadsätt som inte fungerade ihop..

Religion och skit eller vågar och kan man kalla det sekt..

Jaa tankarna är många, men faktum kvarstår.. Syster och jag har brutit kontakten..

Det fungerade inte.

Det är en sorg, en ny sorg som är påtaglig som bara den. Har man inte familj så vill man desperat ha en.

Men jag har familj och underbara vänner som finns där i vått och torrt- det är bara att acceptera läget och gå vidare.

Jag tänker inte bli någon annan för att människor inte vill att man ska vara den man är.

Jag  kan inte backa till tiden då min far och min mor avlade mig- och jag tänker inte bära hundhuvudet för att de eller hon ville ha barn.

Jag är ju en avfällning som det kallas och hon kan inte ha en syster som är en sån. För det innebär att hon kan hamna i helvetet.

För många låter detta som ren rappakalja och jag förstår inte heller riktigt..

Men nu har hon valt och jag kan inte göra något åt det, bara att acceptera läget, hur ont det  än gör..:-(

Det har legat och pyrt och en lång tid och den där onda magkänslan har infunnit sig men slagit bort den..

MEN

Livet går nog vidare.. På  med vädurshornen.. Jag kan och vi kommer att gå vidare ..

Värst är det nog för min son hade fick upp hoppet om vuxna igen och tron.. Men nu återigen så är det borta…

Barn har den oturen att få vara med om en del, jag kan tycka att han har fått sin beskärda del i det hela..

Men jag fick en god tanke och åsikt som man kan finna lite styrka i och det var att din son kommer aldrig att tro att

livet är en dans på rosor och det kommer att göra honom stark- kan ligga något i det.

Men sorgen i min sons ögon känns och bränner i mitt hjärta- och man känner sig maktlös …

Jag kan inte skydda honom hur mycket jag än vill. Människor kommer och går..

Dock hade man högre tankar om ens familj..

Jag hoppas verkligen att han har den styrkan i sig…

Min lilla älskade plutt! <3